Insändare
Ett öppet brev: Livet med specialkost är inte vad det brukade vara
Hej, jag är en två på Östra som har haft specialkost nära hela mitt liv. I grundskolan fick jag lyxen att välja mellan chicken nuggets som kanske legalt sett inte riktigt får kallas kyckling, pannkakor vars medelmåttighet bara kunde matchas med jordgubbssyltens brist på jordgubbar eller ibland billiga hamburgare vars bröd var så torra att de vittrade sönder när man lyfte upp dem. Jag hade blivit van vid medelmåttighet, men när jag började på Östra Gymnasiet var maten helt plötsligt inte samma pannkakslask varje dag. Maten var anpassad och varierad, smaskig och varm. Jag började vänja mig med att lunchen var speciellt anpassad för mig. Aldrig mer gick jag hungrig.
Sen fick vi en ny köksansvarig, och någonting började ändras. Inte direkt, små grejer bara som ett nytt recept till köttbullar. Men sen blev maten sämre och sämre, lite som grodan som kokades så långsamt så att den inte klagar. Men nu denna vecka märkte jag ändå att kastrullen jag befann mig i ändå var ganska varm. Tre dagar den här veckan har jag fått köttbullar, i för små portioner för en fortfarande växande tonåring och serverad vid en temperatur som inte kan kallas varm. Med det sagt vill jag inte att jag ska missförstås, jag är extremt tacksam för den specialkost jag får och den är fortfarande 100 gånger bättre än den jag serverades i grundskolan. Om någon från köket läser detta, så snälla se det som konstruktiv feedback. Allt jag ber är att lite mer fokus läggs på den minoritet av människor som inte kan äta allting. Maten ska vara varm, portionerna ska hellre vara för stora än för små och kostvariation borde värdesättas mer.