Krönika
Jag är en del av problemet
För länge sedan, innan jag ens var med i redaktionen, skrev jag en insändare där en välkänd tradition kritiserades hårt på grund av de hemska miljöpåverkningar de har lett till men ett år senare har jag gjort mig själv till en hycklare.
Som otaliga tvåor innan mig har jag varit med på östnora med alla nöjen det för med, men sen efter så blev jag mutad (via att få skjuts till skolan) att hjälpa till i det dåd som tagit vår skola ännu närmare katastrofen. Jag hjälpte till att hänga upp de många tälten att torka ute i a hallen efter en blöt dag morgon. För de okunniga när det gäller skolans klimat så har denna aktion efter många många år lett till oväntade och förödande konsekvenser för den känsliga biotopen inne i skolan. Denna tradition har lett till att otroliga mängder av extra vatten släpps ut i skolan som i sin tur har lett till att vatten cykeln har rubbats och att Luftfuktighetsnivåerna nu efter flera decennier hotar att utrota de sårbara arterna av "lärare" och "rektor" från vår skola.
En gång i tiden trodde jag att jag var över problemet och gjorde en modig gest genom att tala ut mot problemet men tiden lämnade mig inte bättre än de som kom innan. Jag fokuserade bara på kortsiktig vinst istället för framtida årskurser, så jag får istället lägga mitt hopp till framtida generationer att vara starkare än jag var.
